Att skapa en tecknande miljö - föräldrar och anhöriga (1)

Att skapa en tecknande miljö

Förutsättningen för en tecknande miljö runt ett barn är att alla runt barnet tecknar. Inlärningen av tecken och själva tecknandet är alltså en mycket viktig grund. Det finns en mängd bra saker att göra för att inspirera till inlärning och användning av tecken både i hemmet och i förskola/skola. Britt Claesson, AKK-pedagog och sakkunnig i referensgruppen för TAKK inom Specialpedagogiska skolmyndigheten delar här med sig av sina mångåriga erfarenheter från sitt arbete med TAKK.

TILL FÖRÄLDRAR OCH ANHÖRIGA

Hur och när vet man att ett barn är i behov av tecken?

Tidpunkten för när man upptäcker att ett barn är försenat i sin språkutveckling varierar. I en del fall vet man redan när barnet är nyfött att det kommer behöva stöd i sin kommunikations-, språk- och tal­­utveckling. I andra fall är det barnets föräldrar, en BVC-sköterska eller personalen på förskolan som misstänker att ett barn är sent i sin språkutveckling. Det kan till exempel vara så att barnet inte börjar tala eller är svårförståeligt för föräldrar och andra som känner barnet väl. Barnet kanske föredrar att leka själv och har svårt att kommunicera med jämnåriga. Det väcker frustration hos barnet över att inte bli förstått.

Var ska man börja? Hur kommer man igång?

Först vill jag säga att föräldrar, syskon samt andra närstående bör erbjudas kurser för att lära sig kommunicera med tecken.

Det borde vara en självklarhet att för­äldrar erbjuds ett utbildnings­paket som liknar det som föräldrar till döva och hörsel­skadade barn har rätt till. Idag ser utbildningsinsatserna olika ut i olika delar av Sverige. Men att gå en teckenkurs är ett av mina första råd till föräldrar och närstående som vill och behöver komma igång. Längre bak i boken hittar du flera tips om hur du kommer igång. Och här följer ytterligare några till:

  • Ditt barn behöver ges möjligheten att kommunicera med olika personer i sin närhet, så återigen, gå teckenkurs och gå så många ni kan! Fråga din habilitering eller logoped på logopedmottagningen om de har kurser för föräldrar och närstående. Om det bara är ni som föräldrar som får gå så kan ni själva starta en kurs och lära ut de tecken som ni själva just lärt er till andra närstående. Det är för övrigt ett jättebra sätt att själv lära sig!
  • Uppmuntra släkt, vänner, grannar och kanske någon i ”er” affär att använda tecken. För ”tanten i kiosken” kanske det till en början räcker att kunna tecknet för GLASS, GODIS, KÖPA, pengar och tack för att kommunikationen ska kunna ske självständigt mellan ditt barn och ”tanten”.
  • Lek! Teckna och vänta på barnets initiativ och svar när ni leker! Det är lättare att kommunicera i en lustfylld situation. Många barn tycker om lekar som upprepar sig och då är det naturligt att använda tecken. Ta till exempel leken ”åka rutschkana”. Här kan tecken som VÄNTA, ”KLARA, FÄRDIGA, ÅK”, MER, EN GÅNG TILL, FORT, LÅNGSAMT, KÖ etc. användas. Tänk på att stanna upp och vänta och se om ditt barn visar dig hur ni ska leka vidare. Ibland kan det ta lite tid för barnet att komma på rätt tecken. Turas om att styra leken. Olika typer av lekar som innebär att ni härmar varandra och turas om att göra något ger ditt barn många tillfällen att ta initiativ till och svara på kommunikation. Lek lekar ur verkligheten till exempel diska, besök hos doktorn, kalas, handla. Sagoläsning, sånger och ramsor ger också många tillfällen till upprepning. Tänk igenom vilka ord du ska teckna innan ni läser och sjunger tillsammans.
  • Alla rutinsituationer, som matsituation, blöjbyten, påklädning, packa ryggsäcken etc. är situationer där det blir naturligt att använda tecken.

Bildtext: Britt Claesson har genom kontakter i sitt arbete samlat på sig en mängd goda exempel på hur man kan skapa en tecknande miljö. Aktuell med: AKK-pedagog på DART – Regionhabiliteringen, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. Ingår i referensgruppen för TAKK – Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation inom Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM.


Så här fungerar vårt ”Språkspår”

Så här fungerar vårt ”Språkspår”

En skola som använder tecken i alla klasser och för alla elever. Det låter som ett omfattande projekt, hur har ni lyckats?

Faktaruta:

Vad är språkspåret?

En verksamhet i samverkan mellan förskola och skola med fokus på kommunikation och språkutveckling som sträcker sig från starten i förskolan och hela vägen genom skolan.

Målen för verksamheten bygger på att:

  • Eleven utvecklar sitt språk och sin kommunikation
  • Eleven vågar använda sitt språk
  • De elever som behöver tecken eller annat alternativ till det talade språket för att kommunicera, kan använda sig av det
  • Eleven upplever i den dagliga verksam–heten att det är tillåtet att vara olika
  • Eleven ser fördelar med att samspela med andra
  • Eleven uttrycker sina egna känslor och behov
  • Eleven deltar aktivt vid konfliktslösningar
  • Eleven tar hjälp av vuxen vid behov
  • Eleven vågar prova nya saker

 

Utvecklingen av projektet har initierats av personal och ledning inom vårt rektorsområde, men förutsättningen för att lyckas har varit att upplägget har utretts och sanktionerats av Barn- och Ungdomsförvaltningen. Direktiven för projektet har kommit uppifrån, från förvaltningschefen till skolområdeschefen och sedan vidare till oss i förskolans och skolans ledning. Det är viktigt med en långsiktig syn på arbetet med Språkspåret. Det tar tid att bygga upp kompetensen och det är viktigt med kontinuitet och trygghet för eleverna. Rent ekonomiskt innebär det att vi har fått extra medel för ansvarspedagogerna som finns i varje årskurs. Varje ansvarspedagog har 3-4 elever, så det är ju billigare för förv­altningen än om varje elev skulle ha en egen assistent ute på olika skolor.

Barnen som kom från Gullvivans förskoleavdelning var trygga och vana vid en god kommunikativ miljö. Barnen var inte ensamma om att ha svårigheter där, de hade varandra, men de hade också språkliga förebilder i barnen utan svårigheter. Vi applicerar samma syn på arbetet med barnen i vår skolverksamhet. Den absolut viktigaste ingrediensen i Språk­­spåret är att vi arbetar med total delaktighet. All personal deltar i den ut­veckling och de anpassningar som görs. Och alla måste kunna teckna – inte bara enstaka pedagoger.

Vilka förändringar har ni gjort i organisationen?

Vi förändrade klassuppdelningen så att alla i samma årskurs tillhör samma klass. Klassföreståndarna arbetar i nära samarbete med varandra och stort utrymme skapas för att varje elev ska kunna arbeta utifrån sina specifika behov. Pedagogerna lägger stort fokus på att strukturera upp skolarbetet och göra det mer tydligt för eleverna. Struktur är fullständigt nödvändigt för vissa elever och till nytta och glädje för alla. Till varje storklass hör också en ansvarspedagog som arbetar särskilt med de elever som har språkstörning.

Vi har dessutom en logoped som arbetar i skolan, som går in i klassrummen för att kunna knyta an till de skolämnen och teman barnen har. Logopeden jobbar sedan enskilt med eleverna med en tydlig anknytning till det vanliga skolarbetet. Logopeden har också det övergripande ansvaret för att tillgodose de hjälpmedel som olika elever kan tänkas behöva. Till exempel talande tangentbord och olika dataprogram för bild- och teckenstöd.

Vad tycker personalen?

De är mycket positiva. Lärarna är oerhört engagerade och bidrar till utvecklingen av vårt språkspår. Främst på grund av de resultat som de ser i sina olika klasser.

Hur har föräldrarna reagerat?

Vi berättar naturligtvis om Språkspåret och vår satsning på tecken för alla som ska börja här i skolan och gensvaret från föräldrar visar att de tycker att det ger mer­värde. De är glada för att deras barn får möjlighet att lära sig teckna.

Hur höjer ni er kompetens?

All personal på skolan går teckenkurs en gång i veckan på arbetstid. Inledningsvis tog vi även hjälp från Specialpedagogiska skolmyndigheten för att lära oss mer om språkstörning och vad det innebär. Nu har vi regelbundet kontakt med Special­pedagogiska skolmyndighetens rep­­resentant i Halmstad för att få hjälp och stöd. Vi utbyter också erfarenheter med en skola i Skåne som jobbar på ett liknande sätt.

Hur ser fortsättningen ut för eleverna som går språkspåret här på skolan?

Vi planerar just nu för eleverna som ska upp i fyran nästa år. Lärarna börjar snart lära sig tecken och vi ser över om det är något som behöver justeras i pedagogiken nu när eleverna blir äldre. Kanske behöver de ytterligare material eller stöd för sin studieteknik?

Nästa år är det dags att inleda samtal med vår mottagande högstadieskola om fortsättningen för eleverna när det blir dags att gå vidare till sjuan. De är väldigt nyfikna på vad vi gör här och det känns bra. Det är viktigt att de är förberedda och skaffar sig kompetens i god tid innan övergången.

Ruta:

Vad är en ansvarspedagog?

Ansvarspedagogen tar det övergripande ansvaret för elever med språkstörning, vilket innebär att ha kontakt med föräldrarna, planera för anpassningar av läromedel och att arbeta förberedande inför temaarbeten. Arbetet med eleverna med språkstörning börjar redan året innan de kommer till förskoleklassen. Ansvarspedagogen besöker då barnens förskolegrupper. Ansvarspedagogen har också teckenkurs med alla eleverna i klassen en gång i veckan.

Klassföreståndaren och ansvarspedagogen samarbetar för att skapa en bättre struktur och för att kunna anpassa under­visningen så att den passar alla elever. Det är dock klass­föreståndaren som har det pedagogiska ansvaret för alla barnen i klassen, även eleverna med språkstörning.

Bildtext: Anette Nyd Lind, teckenansvarig pedagog på Gullvivans förskoleavdelning och Nyhemsskolan. Dick Hero och Lena Ahl, rektorer på Nyhemsskolan.


På vår skola använder vi tecken i undervisningen för alla barn

På vår skola använder vi tecken i undervisningen för alla barn

När tecken introducerades för några år sedan på Nyhemsskolan i Halmstad var det för elever som behövde extra stöd av tecken för sin kommunikation och inlärning. Snabbt såg lärarna hur tecknen hjälpte alla barn i läsinlärningen och idag tecknar alla lärare och elever.

Hur använder ni tecken i skolarbetet?

Vi försöker att teckna så mycket som möjligt hela tiden. I morgonsamlingen, i lekar och i spel. Vi sjunger sånger med tecken. Och för eleverna – inte minst för dem som har språkstörning – är det ju naturligtvis viktigt med tecken när vi arbetar.

Morgonsamlingen leds av barnen själva och de tecknar i alla moment. Barnen ges mycket tid och plats för att själva berätta om vad de har gjort, visa någon favorit­sak eller kanske läsa någonting som de tycker om högt för hela klassen. Här är också tecknen med hela tiden som en självklarhet.

Katarina, som är ansvarspedagog, har teckenkurs med barnen en gång i veckan. Då leker vi lekar, bildar meningar, spelar kort och har teckenteater. På skol­avslut­ningen i ettan hade klassen en tecken­teaterföreställning. De var otroligt duktiga att lära sig alla repliker och tecken. Det var mycket uppskattat. Och nu innan höstlovet i tvåan hade de överraskat oss med att sätta ihop egna teaterpjäser med tecken som de spelade upp sista dagen innan lovet. De hade repeterat och gjort rekvisita helt själva utan att vi hade en aning om det.

Hur lär ni er tecken?

Innan vi började jobba med Språkspåret kunde ingen av oss pedagoger teckna. Men vi fick gå teckenkurs redan året innan eleverna med språkstörning skulle börja här. Vi och all personal i årskurs 0-3 här på skolan går på teckenkurs en gång i veckan. Och så avsätter vi tid för att tillverka de material och hjälpmedel vi behöver i klas­serna. Gensvaret från barnen gör det lätt att lära och att vara engagerad. Snart börjar även lärarna i årskurs 4-5 att lära sig tecken, eftersom de första eleverna med språkstörning börjar i fyran nästa år.

Ni började med tecken på grund av att ni har elever som behöver tecken, men vad har det för effekt för de övriga barnen?

Vi har ju haft flera ettor sedan vi började som lärare och vi har aldrig sett någon klass avancera så snabbt som den här. Och då menar vi läsinlärningen för ALLA barn i klassen! Tidigare har vi arbetat så att barnen har lyssnat på bokstävernas ljud och skrivit dem, men nu – i den här klassen – har vi också ”tagit” i dem genom att använda tecken för de olika bokstäverna. Samtidigt som vi har sagt ”a” har vi också tecknat bokstaven med handen. Då får barnen in bokstäverna via ett sinne till och det har stärkt barnen i inlärningen. Tecken är ett fantastiskt stöd när barnen börjar sätta ihop bokstäverna och ljuda ihop dem till ord. I den här klassen är det många som kommit igång med att skriva sagor och de älskar att läsa på ett sätt som vi inte upplevt tidigare. I varje klass finns det också barn som har lite svårare att lära sig och som inte riktigt har en språklig medvetenhet – de har också fördel av vårt sätt att jobba med tecken. Det blir tydligare för dem helt enkelt.

Vi har också många barn med annat modersmål än svenska och de gynnas av att vi tecknar och därmed pratar långsammare.

Tecknar barnen med varandra?

Kanske inte så mycket rent tecknande, men barnen är väldigt bra på att förstå varandra. Om det är någon som pratar otydligt, så är barnen många gånger ännu bättre än vi på att förstå. Det märks att de är vana att kommunicera och att lyssna på varandra. Om ett barn inte förstår vad en klasskompis vill säga så hör man ofta ”teckna, visa mig vad du menar”. Alla barnen blir sedda och förstådda.

Bakgrund

I Halmstad finns förskoleavdelningen Gullvivan, som sedan många år arbetar med barngrupper där en del av barnen har olika språkstörningar. Önskemål fanns att skapa en bra fortsättning för barnen också i skolan. Man såg tydligt fördelarna för eleverna med språksvårigheter att fortsätta tillsammans med sina gamla kamrater och få fortsatt stöd för inlärningen i form av anpassade läromedel, bild- och teckenstöd. Barn- och ungdomsförvaltningen i Halmstad kom med ett direktiv till skolområdeschefen om att skapa ett samarbete mellan avdelningen Gullvivan och en närliggande skola. Valet föll på Nyhemsskolan och arbetet med ”Språkspåret” inleddes. Nu är det fyra år sedan projektet startade och i varje års­kurs 0-3 finns det i genomsnitt fyra barn med olika språkstörningar.

Bildtext: Marie Håkansson är klassföreståndare och Katarina Malmberg ansvarspedagog i klass 2 på Nyhemsskolan i Halmstad. Tillsammans berättar de om sitt arbete med tecken i klassen.

Läs mer om Nyhemsskolans ”Språkspår” i nästa uppslag.


Martin pratar (fortsättning)

Martin pratar (fortsättning)

eftersom de inte hade några förkunskaper och det tar tid att komma ikapp. Det är ett problem. Hemma tecknar vi särskilt när vi läser läxor och jobbar med förberedelser för kommande skolarbete. Jag har naturligtvis önskat att tecken skulle finnas med Martin hela tiden även i skolan…

Hemma jobbar vi efter bästa förmåga med att stötta Martin med förberedelser. Vi använder terminsplaneringen och har löpande kontakt med läraren så att vi vet vad som är på gång inom de olika ämnesområdena. Då kan jag leta fram de begrepp som kommer att förekomma. Sen sitter Martin och jag och går igenom dem tillsammans och pratar om dem i lugn och ro. Så när Martin är i klassrummet och stöter på orden förstår han direkt och kan delta i undervisningen mer aktivt. Förberedelserna ger Martin bättre möj­ligheter att ta in kunskap istället för att fastna på de svåra/nya orden och lägga all sin energi på att försöka förstå.

Hur tycker du att skolan borde tänka kring elever i behov av tecken?

Det vore bra om skolan var mer noggrann när det gäller att skilja på vilka svårigheter hos eleven som beror på språksvårigheter och vilka som beror på allmänna inlär­nings­svårigheter. Om barnet får hjälp med språkstörningen genom till exempel tecken och bilder kanske man upptäcker att inlärningssvårigheterna var mycket mindre än man trodde!  Jag önskar att skolan skiljer på vad som är svårt innehåll och vad som är svårt språk. Anpassa språket, till exempel genom att använda bilder och tecken, men förenkla inte innehållet mer än nödvändigt. Använd tecken och bilder som stöd under alla skolår för ett barn med språkstörning. Även om barnet har lärt sig prata. För nyinlärningens skull! För att barnet ska kunna bygga ut sin värld! Det är i skolan och på fritids som världen expanderar mest. Både kunskapsmässigt och socialt. Hemma blir det mest vardagsrutiner. För att kunna lära och utvecklas behöver man ett språk som är nyanserat och Martin behöver lära sig att förstå alla ord som används. I skolan och på fritids är det alltså särskilt viktigt att tecken finns med.

Ju mer nyanserat ordförråd man har desto mera nyanserad syn på världen kan man ju ha. Man utvecklas i tanken ju mer ord och synonymer man lär sig. För att kunna tänka måste man ha ord. Orden är verktyg för ett tänkande!

Hur tecknar du med Martin?

Mitt sätt att teckna med Martin har ändrats genom åren och ändras fortfarande. En ganska ny förändring är att jag slutat ute­lämna tecken för att jag inte hinner med att teckna. Nu sänker jag taltempot för att kunna hinna med alla tecken. Det funkar jättebra! Martin och jag får genast en mycket bättre kontakt och dialog när jag gör så. I teorin har jag ju vetat att det är så man ska göra länge… Men det tar lång tid att ändra sitt talmönster! Att tala fort har varit en djupt rotad vana hos mig. Om tecken saknas i Teckenspråkets uppslagsböcker hittar vi på egna eller bokstaverar.

Martin håller på att lära sig läsa och då handalfabetiserar vi de ord han ljudar sig igenom såklart! Vi använder handalfabetet samtidigt som vi säger varje bokstavsljud.

Hur tecknar Martin?

Han tecknar inte alls när han är i en omgivning som inte kan teckna eller förstår tecken, detta är han mycket noga med, och då deltar han inte heller i samtalen på samma sätt. Men ju mer den han talar med tecknar desto mera tecknar Martin själv. Martin kan nu läsa/ljuda ord med tre bokstäver; mås, bur, sol och så vidare och han använder då handen till hjälp när han ljudar, han tecknar handalfabetet samtidigt som han ljudar.

Vad hade ni gjort annorlunda om ni fick börja om?

Jag är ganska nöjd med hur vi började, vi kom igång snabbt och under småbarnsåren hade vi och Martin de tecken vi behövde. Vi kände oss duktiga och sporrades av det. Men sedan tog det lång tid innan vi gick vidare från grundkurserna till de mer avancerade kurserna där man lär sig tecken som passar lite äldre barn och ungdomar. Den långa pausen gjorde nog tyvärr att Martins språk, och därför också kunskapsutveckling, stannade av under några år. Idag går vi återigen kurser och utvecklas.

Bildtexter:

Bilder ur familjens eget album. Barnen firar nya kunskaper med tårta.

ANNIKA WESTERMARK  är mamma till tre barn. Martin som är äldst har Downs syndrom.

 

Tips: har du tänkt på att…

…i ett samtal mellan ett talande barn och en vuxen så är det oftast barnet som tar initiativet till både samtalet och det man pratar om. I dialogen mellan ett barn som använder ett AKK och deras föräldrar är det tyvärr ofta tvärtom. Då är det den vuxne som tar initiativet till samtalet och det är också den vuxne som oftast väljer samtalsämne. Tänk på att du som vuxen kan hjälpa barnet att se sig själv som en kommunicerande individ. Ta varje chans att haka på barnets egna initiativ och öva på att kommunicera med barnet utan att ställa så många frågor. Det är svårt, men viktigt.


Om nätverk enligt Karlstadmodellen

Om nätverk enligt Karlstadmodellen

När man språktränar och arbetar strukturerat med mål och utvärdering får barnet en bättre språkutveckling oavsett om barnet har små eller stora språksvårigheter. Om man dessutom samlas och arbetar i nätverk så bidrar flera till bättre träning.

Vad är ett nätverk?

Anhöriga, personal och övriga i omgivningen kring ett barn som träffas regelbundet för att gemensamt diskutera och arbeta för till exempel barnets språkliga utveckling.

Vilka bör vara med i nätverket?

Ingen bör vara med. Frivilligheten är A och O. Föräldrarna väljer personer som de tycker är viktiga för barnet nu och i en framtid. Det långsiktiga tänkandet är viktigt. De som är med är det lika mycket för sin egen skull som för barnets. Utifrån barnets perspektiv så blir det ett spjälverk, ett stöttesystem. Och utifrån den enskildes perspektiv betyder det att man är med i någonting som blir meningsfullt på ett oanat sätt.

Hur startar man ett nätverk?

Det behövs en viljeyttring från föräldrarna. De kan prata med sin habilitering och uttrycka önskemål om nätverksarbete enligt Karlstadmodellen. Stödet för detta

ser olika ut på olika håll i landet så många söker handledning direkt via Karlstadmodellens hemsida. Det första man gör är sedan att kartlägga vad det är för sociala arenor som barnet har, vad det finns för människor på de här sociala arenorna som blir de viktiga vuxna och så frågar man vilka som vill vara med.

Hur går arbetet till?

I nätverksarbete enligt Karlstadmodellen är samtalet det viktigaste arbetsredskapet. Genom samtalet som börjar vid första mötet och som sedan fortsätter hjälps man åt att se vilka svårigheter som finns och hur man ska lösa dem. Tillsammans skapar man den kunskap som behövs i just det egna nätverket. Man hjälps åt med det praktiska arbetet och för att göra detta effektivt får deltagarna ta på sig olika ansvarsområden. Ett samarbetsdokument där man skriver ned alla beslut och mål, är bra för att föra arbetet framåt. Det är givetvis en fördel att ha med någon med erfarenhet att bedöma var i den språkliga utvecklingen barnet befinner sig.

Vad är viktigast för oss i barnets omgivning att tänka på?

Det är att hela tiden ligga steget före barnet. Vi visar vägen fram till nästa utvecklingssteg i vårt sätt att kommunicera med barnet. Det är vi som är modeller för barnet. Ett exempel kan vara om barnet själv uttrycker sig med ett ord i taget (tal eller tecken), då bör vi i omgivningen stödja våra talade meningar med två, tre eller fyra tecken. Och när barnet själv tecknar och sätter ihop två- och treordssatser, då ska vi modellera nästa steg och det betyder att vi ska teckna även småorden, vi ska alltså teckna den fullständiga korta satsen och så vidare.

Bildtext: IRÉNE JOHANSSON är grundare av Karlstadmodellen som är en modell för språkträning. Sedan 1970-talet har hon arbetat för och med personer som behöver extra stöd i sin språkutveckling. Att arbeta med HELA omgivningen kring personen som behöver språkträning tycker Iréne är viktigt. ”Om alla är medvetna om var i språkutvecklingen personen befinner sig och vad som är nästa steg kan alla delta i utvecklingen och se till att den går framåt så mycket som möjligt.” Tecken är en självklar del av Karlstadmodellen.

 

Martin pratar, men tecken fortsätter att utveckla hans språk

När Martin föddes förstod vi att han skulle behöva extra stöd i sin utveckling. Vi började teckna nästan på en gång och nu när han pratar fortsätter vi att teckna för att hjälpa honom att utvecklas språkligt och kunskapsmässigt.

Hur fungerar det?

När Martin ska lära sig nya begrepp och sätta ord på nya saker som han inte känner till så fastnar ordet mycket lättare om han också får ett tecken till. När han lär sig det talade ordet och tecknet samtidigt aktiveras både talet, muskelminnet och synen samtidigt – han får fler sinnen att hänga upp det nya begreppet på och han minns då lättare. Han har också lättare att koncentrera sig på det han hör om han ser tecknen för orden samtidigt. Martin har också ett uttal som är ganska otydligt, så om vi bara lyssnar på hans tal är det svårt att veta exakt vad han menar, särskilt om han pratar om något som inte händer här och nu. Om han använder tecken blir det lättare att veta exakt vad han menar och vårt samtal blir mer flytande. Martin förstår och kan mycket mer än vad han kan uttrycka med sitt tal.

En jättekick för mig var när Martin – långt innan han började prata – berättade för mig om sina tankar och funderingar. Mycket kortfattat, men dock. Tänk om han inte hade kunnat teckna! Då hade mina kunskaper om honom slutat vid det han kunnat uttrycka med sina ögon och sitt kroppsspråk!

Hur tecknande är Martins miljö?

Vi började teckna när Martin var fyra mån­ader och har tecknat sedan dess. Både jag och pappa Dennis tecknade mycket när Martin var liten. Martins båda systrar har också varit med i tecknandet. Alla tre barnen började själva att teckna i 8-månadersåldern. Så länge som Martin gick i förskolan hade han i längre perioder mycket tecken omkring sig. Några av hans resurser, men inte alla, låg långt före honom och kunde fler tecken än vad Martin kunde.

Nu har han gått i skolan i några år och där har det varit svårare. Martin har i grunden en hög nivå på sitt tecknande, men ingen i personalen har riktigt kunnat matcha honom

fortsättning på nästa sida…


Linnéas omgivning jobbar tillsammans för hennes utveckling

Linnéas omgivning jobbar tillsammans för hennes utveckling

Tommy och Ann träffar regelbundet de viktigaste personerna i dottern Linneas närhet för att prata om hennes utveckling. De arbetar i nätverk enligt Karlstadmodellen och tecken är en självklar del av det arbetet.

När startade nätverket?

Linnea var två år när vi började och nu har vi jobbat i nätverk i drygt ett år. Vi samlas ungefär en gång i månaden.

Hur kom det sig att ni började?

Sandra, som både är kompis till familjen och som jobbade med Linnéa på förskolan, hade tidigare jobbat med språkträning till­sammans med ett annat barn. Hon trodde att det kunde vara bra med tecken- och språkträning för Linnéa och vi kontaktade Iréne Johansson för att fråga om hur vi skulle gå tillväga.

Vilka är med i nätverket?

Linnéa själv förstås och så vi: mamma och pappa, två pedagoger från förskolan, mormor och morfar. Iréne handleder. Tre kompisar till oss är också med på ett hörn, men de kan inte alltid delta eftersom mötena oftast är dagtid och de just nu har fullt upp med sina egna småbarn. Men, vi brukar prata om nätverksarbetet när vi ses istället, vi berättar vad vi har pratat om och visar hur vi gör så att de kan vara delaktiga. De är medvetna om hur vi pratar och kommunicerar med Linnéa. När deras barn blir större kan de också vara med.

Vad gör ni på nätverksträffarna?

Vi går igenom och följer upp det mål­dokument som vi har upprättat. Vi disku­terar de olika punkterna och skriver in vad som är färdigt och vad vi fortsätter att jobba vidare med. Vi delar upp arbetet med Linnéas språkutveckling mellan oss alla. Vi går igenom de olika material som används på förskolan och de som vi har tillverkat hemma. Vi visar varandra hur vi gör de olika övningarna med Linnéa. På så vis hjälps vi åt att utvecklas. Iréne ger många bra tips på hur vi kan gå vidare. Vi passar på att lära oss så många nya tecken som möjligt av varandra.

Vad gör ni mellan nätverksträffarna?

De olika tränings- och arbetsmomenten har vi delat upp mellan oss alla i nätverket så hemma koncentrerar vi oss på de upp­gifter vi har huvudansvaret för. Det kan till exempel vara att haka på Linnéas egna initiativ till kommunikation och att öva rör­lig­heten i hennes armar vid varje tillfälle som ges i vardagen. På förskolan jobbar de just nu mycket med att lära in många nya begrepp, som till exempel namnen på kroppsdelarna, olika leksaker och kläder.

Vilken skillnad har nätverksarbetet gjort för Linnéa?

I vardagen tänker vi kanske inte så mycket på det, det smyger sig på liksom… Men när vi går igenom punkt för punkt i måldokumentet som vi jobbar med, ser man tydligt att hon har bättre kontakt, är mer intresserad och förstår mycket mer nu än tidigare. Hon har blivit mycket bättre på att härma och har fått bättre koncentration och uppmärksamhet. Nu gör Linnéa en massa saker som vi inte trodde att hon någonsin skulle kunna.

Vilken skillnad har det gjort för er som föräldrar?

Precis när vi började med vårt nätverks­­arbete upptäckte vi saker som vi inte visste att Linnéa kunde. Iréne frågade om Linnéa kunde öga-näsa-mun. Nej, sade vi. Men så provade vi. Tommy satte sig nära med ansiktet och började fråga – Linnea visade både öga, näsa och mun! När vi pratade med dagispersonalen visade det sig att de jobbat mycket med att prata om ansiktet i förskolegruppen. Och hon hade lärt sig. Vi hade bara inte märkt det.

I nätverksarbetet lär vi oss mycket. Vi skulle inte kunna tänka ut alla de här övningarna själva. Vi får bra hjälp med vad vi kan göra och träna med Linnéa. Det är ju faktiskt vi som behöver lära oss allt, för att sedan kunna lära Linnéa. Det som inte vi kan och förstår kan ju inte Linnéa lära sig.

Hur hjälper tecken Linnéa i hennes utveckling?

Tydligheten i tecknen gör det lättare för Linnéa att uppfatta sin omgivning. Vi ser vad hon tittar på och tar det som en fråga och berättar då genast – förstärkt med tecken såklart – vad det är hon ser. När vi började med tecken för ett år sedan märkte vi genast att hon blev intresserad och ganska snabbt började koppla ihop det hon såg med tecknet vi gjorde.

Linnéa älskar till exempel att duscha. Om vi säger ”Nu ska vi duscha” får vi inget gensvar. Men, om vi samtidigt gör tecknet för ”duscha” så reagerar hon direkt och visar tydligt att hon vill och tycker om det.

När började ni med tecken?

Det var i samband med att vi började vårt nätverksarbete. Vi hade hört talas om tecken innan, men det var först då som vi förstod vilken skillnad tecken kunde göra för Linnéa. Med tecken fick hon verkligen en chans att koppla ihop olika begrepp med tecken och därigenom också talade ord. När vi förstod varför man ska teckna så blev

det mycket lättare att lära sig och att börja använda tecken. Vi jobbar på att bli bra på det, det är svårt att vänja sig! Det är en bra sporre att Linnéa svarar på tecknen.

Hur lär ni er tecken?

Vi går teckenkurs och så går vi igenom tecken som är viktiga för Linnéa på nät­verksmötena. Och så gör vi album med egna foton och tecken till.


Självklart använde jag tecken jag själv blev mamma!

Självklart använde jag tecken när jag själv blev mamma!

Sanna är gympaledare för barn med utvecklingsstörning, hon har jobbat som resurs i förskolan i många år och hon lär ut tecken till små barn i ”Sjung med Sanna” i filmen SångHatten.

När Sanna själv blev mamma för ett och ett halvt år sedan var det självklart för henne att teckna med sin dotter redan från allra första början.

Varför bestämde du dig för att använda tecken med Olivia?

Det var inget jag bestämde mig för, eftersom jag använder tecken i allt arbete med barn ”satt det i kroppen” och kändes naturligt.

Vad tror du att tecken gjorde för skillnad för Olivia?

Jag kunde se att hon förstod mig lättare när jag tecknade. Och hon var ju inte mer än bara några månader när hon själv började använda tecken. Jag tror tecken har gjort henne mindre frustrerad, eftersom hon redan mycket tidigt kunde kommunicera med oss hemma och uttrycka vad hon ville.

Hur tecknar du med Olivia?

Det är inget jag riktigt tänker på, jag pratar på som vanligt och så lägger jag till tecken till det jag säger. Om jag säger t.ex. ”Vad vill du dricka?” så fyller jag samtidigt i med tecknen för ”vad?” och ”dricka”. Jag tecknar inte alla ord, utan bara de viktigaste. Det blir tydligare så för Olivia.

Hur tecknar Olivia?

Hon har mest tecknat ett ord i taget. När hon vill ha ett äpple tecknar hon helt enkelt bara tecknet för äpple, eftersom det är naturligt för hennes ålder att uttrycka sig med enstaka ord. När hon ser en katt som klättrar i trädet utanför tecknar hon ”katt” och jag kanske svarar ”Ja, titta katten klättrar högt upp i trädet” och fyller i med tecknen för ”titta”, ”katt”, ”klättra” och ”träd”. Det sitter också i från mitt jobb med barn som behöver extra stöd för sin språkutveckling – att vara en modell och svara barnet på ett sätt som hjälper det vidare i sin språkutveckling.

Har pappa Johan också använt tecken?

Inte lika mycket som jag, eftersom han är mer ovan. Men, han har lärt sig mer och mer hela tiden och jag tror att han faktiskt har intresserat sig mer för Olivias språk och tal än han kanske hade gjort annars.

Nu är Olivia 1,5 år och pratar en hel del. Hur gör hon då med tecknandet?

Ja, Olivia är en riktig snackebyxa och pladdrar på om allt möjligt mest hela tiden. Hon har varit tidig i sitt tal – det tror jag beror på att hon använt tecken. De ord hon lärt sig säga har hon nu slutat teckna. Men jag märker att när hon pratar med någon som inte förstår tar hon till tecken igen.

 

TIPS: Har du tänkt på att…

…“De flesta barn lär sig att prata med sådan lätthet under sina första år, att deras föräldrar inte behöver fundera särskilt mycket över hur de gör för att lära sig.

Att utveckla sitt språk är viktigt, inte bara för att kunna förmedla information och tankar, för att ställa frågor och knyta sociala kontakter, utan också för att ett språk är en förutsättning för att kunna tänka, minnas och dra slutsatser.”

SUE BUCKLEY, Emeritus Professor of Developmental Disability, Department of Psychology, University of Portsmouth, UK samt grundare av DownsEd, Portsmouth, England.

TIPS: Har du tänkt på att…

…när vi vuxna talar som vanligt är det svårt för små barn att särskilja enstaka ord ur det som sägs.
Det som kommer ur våra munnar är egentligen långa ”ljudkorvar” som får en ände först när vi tar ett andetag. Komallihopanuärdetdagsattäta! Så låter det oftast. Om vi använder tecken till det vi säger så förstärker vi det som sägs och ger barnet en chans att lära sig orden ett och ett – i sin takt. Dessutom får barnet en extra chans att förstå innebörden i det som sägs eftersom allt blir tydligare än när vi bara pratar. När vi tecknar fastnar orden även som synintryck.
Så här skulle ovanstående mening kunna se ut kompletterade med tecken:
KOM-nuallihopa-NU-ärdetdagsatt-ÄTA.


När vi fick ögonkontakt med Lova var det dags att börja teckna

När vi fick ögonkontakt med Lova var det dags att börja teckna

Jörgen och Helena visste redan när Lova låg i magen att de tänkte använda tecken när hon föddes. Nu är Lova 5 månader och hela familjen satsar tillsammans på att göra tecken till en naturlig del av vardagen.

Varför bestämde ni er för att använda tecken med Lova?

Vi visste redan när Lova låg i magen att hon hade Downs syndrom, så vi hann läsa på lite. Och då förstod vi att det här med att använda tecken förmodligen skulle vara bra för Lova. Vi läste om tecken på flera ställen på Internet, på olika familjesidor och i olika böcker. Det kändes som om tecken-budskapet var tydligt från många håll. Vi tror att det är viktigt med tecken för Lovas kommunikation och utveckling.

När började ni teckna med Lova?

Vi kände att det var dags att komma igång när vi fick den där riktiga ögonkontakten, då kändes det meningsfullt att börja teckna. Så vi har tecknat från att hon var någon månad.

Hur tecknar ni?

Vi tecknar de mer grundläggande orden, som till exempel äta, sova, Lova, Mamma, Pappa, Hjalmar, Malte, Mormor, Morfar, Farmor, bada, pyjamas, byta blöja, god morgon, du är söt, du är duktig, bra och så vidare.
Lova är ju fortfarande väldigt liten så vi tecknar mest enstaka ord. För att välja ord känns det som att den bästa utgångs­punkten är att använda tecken för det som Lova ser och gör. Det är de första och viktigaste orden.
Det känns självklart att teckna i alla situationer när hon tittar oss i ögonen. Vi ligger till exempel ofta på golvet och gör fysiska övningar och då är tecken med såklart. Och på skötbordet och vid mys­stunder i sängen. När hon ligger i knät är våra ansikten nära och hon får bra fokus.
Alla i familjen tävlar om vilket av våra persontecken hon ska göra först. Blir det Mamma, Pappa, Hjalmar eller Malte?

Hur reagerar Lova på era tecken?

Jättemycket! Det såg vi redan från början. Det var fascinerande när vi satte oss med henne och pratade och tecknade. Hon var jätteintresserad och fokuserade verkligen. Hon tittade noga på våra händer och följde dem med blicken. Det var lite oväntat och fantastiskt – att få sådan respons direkt.

Tecknar Lova själv?

Nej, det är nog lite för tidigt ännu. Men, vi har just lärt oss att vi kan visa henne hur man gör genom att hålla hennes händer och göra tecknen tillsammans med henne.

Hur lär ni er i familjen tecken?

De allra första lärde vi oss på mjölkpaketen. Och Malte kunde en del eftersom de an­vänder tecken på hans förskola. Annars blir det mest framför datorn. Det är mycket lättare att lära när man ser hur tecknen görs på film. Det är svårt att lära sig från böcker. Vi lär oss och visar varandra. Vi har ambitionen att lära oss ett nytt tecken varje dag, även om det inte alltid blir så. Datorn står ofta på här hemma så vi kan kolla de tecken vi behöver just i stunden. Om ett par månader ska vi börja vår första teckenkurs.
Barnen har hittat på egna namntecken, Hjalmars ser ut ungefär som ett litet h, och Maltes är ungefär som ett stort M. När vi tecknar Lova så tar vi i luggen, för när hon föddes hade hon en jättegullig liten tofs där framme som stod rakt upp. Mamma och Pappa tecknar vi bara som ”mamma” och ”pappa”.
Och så är mormor med! Hon är verkligen engagerad. Hon har själv kontaktat habiliteringen och om några veckor börjar mormor och morfar sin första teckenkurs.

Vad är svårt med att teckna?

Att få det att kännas naturligt. Att inte tänka på det, utan att det känns som en självklarhet. Än så länge måste man verkligen tänka ”nu ska jag teckna” och man kommer inte alltid ihåg de olika tecknen. Vi är väldigt överens i familjen om att målet är att vi alltid ska teckna, men vi är inte där ännu.
Det är någon som har sagt eller skrivit så här: Det du vill säga det tecknar du också samtidigt. Vi övar på det, men det tar tid att lära.

Helena och Jörgen med sina tre barn Malte 6 år, Hjalmar 9 år och Lova 5 månader.

TIPS från Iréne Johansson

Hur tecknar man med sitt barn?

När det handlar om bebistecknande, är mitt tips att knyta allt till barnet. Fokusera på det som är viktigt och intressant för barnet just nu. När barnet är litet börjar man med adjektiv – allt positivt man kan säga om barnet, och sen alla ord som du använder i dina rutiner med barnet. Exempelvis det man brukar säga till barnet när det ligger på skötbordet, när det har vaknat och lyfts ur sängen, när man badar barnet och så vidare. När vi pratar med ett spädbarn så betonar vi orden extra och ändrar röstläget, och det där måste följa med även i tecknandet. Så när du pratar och tecknar med ett spädbarn då blir det stora tecken och tydlig mimik – ja, hela kroppen följer med. Och på samma sätt som vårt sätt att tala till barnet när det blir äldre förändras så ändrar vi också vårt sätt att teckna. Talet blir mer vuxet och tecknen blir mer flytande.


Tecken har olika funktion i barnets utvecklingsfaser

Tecken har olika funktion i barnets utvecklingsfaser

Förståelse

Det lilla barnet lär sig förstå vad du säger när du kompletterar det talade språket med tecken. Handens rörelse är lättare att uppfatta, barnet ser orden. Det är lättare att känna igen och komma ihåg en handrörelse än ett ljud, tecknet för till exempel boll fastnar lättare än ljudet boll. Tecken gör också att vi pratar lång­sammare och tydligare.

Kommunikation

Det är lättare för ett barn att säga ett ord med hjälp av tecken än att säga samma ord med hjälp av det talade språket. Det är också lättare att visa för barnet hur man tecknar ett ord än att visa hur man uttalar ett ord. Med hjälp av det tecknade språket ger du barnet en möjlighet att själv uttrycka sig. Barnet kan tidigt kommunicera med sin omgivning. Huvudsyftet med att teckna är att skapa en så levande kommunikation som möjligt. En kommunikation i samspel med turtagning, där både du och barnet deltar. Ju tidigare barnet lär sig att fråga, svara och berätta, desto bättre blir språkutvecklingen senare.

Bygga ordförråd

För att kunna kommunicera behöver barnet bygga upp sitt ordförråd. Det är lättare att minnas många tecken än att minnas de många ljud som talade ord består av. Tecken går att likna vid krokar att hänga orden på och orden fastnar bättre på krokarna tack vare att de tas in via flera sinnen: syn, hörsel och känsel. Tecken hjälper till att göra de enskilda orden tyd­ligare i det talade språkets långa ”ljudkorvar”.

Bygga ett språk

För att utveckla språket behöver barnet med tiden hitta de svårare orden i språket, tecken kan göra det lättare för barnet att hitta språkets alla olika beståndsdelar. Tecken är bra för att fokusera på ett särskilt träningsmoment i språkträningen, till exempel prepositioner, konjunktioner och frågeord.

Bygga kunskap

När barnet sedan går i skolan är det viktigt att ge det maximal möjlighet att ta in kunskap. Genom att stödja undervisningen med tecken för olika begrepp och ämnesord – även när barnet har börjat tala – blir inlärningen mer meningsfull och effektiv.