Forskning och fakta

HISTORIK

Bilder och grafiska symboler för att kommunicera har använts i olika försök i ett par hundra år. Syftet har alltid varit att bryta isoleringen för personer utan tal. Numera har detta sätt att kommunicera ett namn – AKK (Alternativ och Kompletterande Kommunikation). Idag finns det många olika AKK, till exempel: pictogram, pcs, rebus, bliss och tecken. För personer som behöver AKK, och som har små eller inga problem med motoriken i händerna, är det vanligaste AKK-sättet tecken.

Det har i alla tider funnits människor med begränsad eller ingen förmåga att producera tal, men dokumentationen av kom­­­munikativa hjälp­medel för dessa personer är trots det knapp. Dagens forskning och praktiska arbete kring alternativ och kompletterande kom­mu­nikation har sina historiska rötter i 1700- och 1800-talets Europa. Där gjordes olika försök att hitta alter­nativ till tal för att lindra de problem och bryta den isolering som uppstår för personer med grava kommunikations­svårigheter. Tidig användning av grafiska symboler som ett alte­rnativ eller kom­plement till det talade språket finns dokumenterad i funktionshindrade personers själv­biografier, men det syste­matiska använ­dandet av alternativa kommuni­kations­­sätt till andra än döva personer skedde inte förrän mot slutet av 1960-talet. Införandet av tecken till hörande personer riktades främst till personer med intellektuella funktions­nedsättningar och skedde samtidigt som genombrottet för Teckenspråket under 1970-talet.  Skillnaderna mellan olika europeiska länder, om man ser till i vilken utsträckning man använder tecken, är stora. En positiv attityd gentemot Teckenspråk har troligen varit en viktig faktor för att införa tecken även till den hörande delen av befolkningen. Denna positiva attityd har man främst sett i Nordamerika, Skandinavien och Storbritannien och i denna del av världen är också tecken ett vanligare AKK än olika grafiska system.

Historiken är hämtad ur boken ”Augumentative and Alternative Communication, European Perspectives” (1997) av Stephen von Tetzchner, professor i psykologi, Oslo Universitet, Norge och Mogens Hygum Jensen, lektor, Lärarhögskolan i Esbjerg, Danmark

FORSKNING

Många föräldrar och pedagoger vittnar om att tecken ger barnen förbättrad utveckling av kommunikation och språk. Det finns också ett flertal specialister och sakkunniga inom området språk och kommunikation som har forskat om tecken. Detta kapitel presenterar denna forskning i korthet.

Iréne Johansson (1987) har visat att små barn med Downs syndrom som får tecken som tillägg till talet kan uttrycka sig, med hjälp av tecken, mycket tidigare än de skulle kunna med tal. På så vis ges barnen möjlighet att kommunicera och att utvecklas språkligt trots att de ännu inte talar.  Inget av barnen som ingick i studien ”fastnade” i tecknandet, tecknandet kundes snarare ses som en genväg till talet.

De talade orden följer kurvan med ett års fördröjning. Iréne Johansson har också visat att barnen som tecknar och språktänar får ett större ordförråd än barn som inte gör det.

Iréne Johansson, professor i Fonetik och Specialpedagogik, tidigare vid Umeå och Karlstad Universitet. Grundare av Karlstadmodellen

Kaisa Launonen har i en studie genomförd på barn med Downs syndrom visat att barnen som fått tecken hade en bättre språklig utveckling samt att de talade orden för de tecknande barnen var många fler. Launonen följer i sin studie barnen under flera år och visar att gruppen som har använt tecken också senare behåller sitt försprång inom språkutveckling, talutveckling samt läs- och skrivutveckling.

Kaisa Launonen professor i logopedi, inst. för talvetenskap, Helsingfors Universitet

Bildtext: Variation i aktivt ordförråd i tecken respektive tal hos 58 barn med Downs syndrom, ålder 13-27 månader. Iréne Johansson, Umeå Universitet, avd. för fonetik (1987)

Bildtext: Tecken ger barnet möjlighet att kommunicera tidigare. När talet kommer ersätter de talade orden snart tecknen.