Om vi skulle börja om från början…

Vi började med tecken tidigt. När Nils var sex månader gick vi vår första teckenkurs. Vi visste att tecken var bra – det hade vi hört på habiliteringen, men ändå blev det bara jag som mamma som verkligen satsade på tecken. Både jag och min man tyckte att ”jag hade så lätt för tecken och tyckte att det var roligt” så det blev ”min grej”. Många runt omkring oss är engagerade i Nils och vill vara med i hans utveckling, men just det här med tecken blev inget som alla hakade på – jag var ju så duktig, toppen! Självklart lärde sig de flesta några enstaka tecken, men Nils miljö blev inte en tecknande miljö. När han började på förskola var det bara resursen (Nils extrafröken) som tecknade. Ingen annan i personalen började teckna och tecken blev aldrig något som användes i hela gruppen.

Senare – när Nils började prata – kunde man tydligt se att han talade mycket bättre med oss som hade tecknat med honom. Det är som om vanor och mönster från tidigare satt kvar och de som hade ägnat tid och energi åt att verkligen kommunicera med Nils även fortsatt hade rollen som hans främsta samtalspartners. Nils bestämde sig nog tidigt för vilka av oss som var värt mödan att kommunicera med!

Så om vi skulle börja om från början…

Då hade både vi och de flesta i vår omgivning sett till så att ALLA runt Nils tecknade. Vi hade sett till så att nätverket kring Nils träffades ofta för att prata om hur vi alla skulle kunna utvecklas i kommunikationen med Nils. Och vi hade sett till så att alla barn i Nils omgivning hade lockats med i tecknandet. Även syskon och kusiner ska gå på teckenkurs såklart! Nu när jag  har hållit teckenkurser för barnen i Nils skola, vet jag hur otroligt roligt alla barn tycker det är med tecken och hur lätt de har för att lära. Självklart så borde Nils grupp under åren på förskolan också ha varit en tecknande grupp, med barnen som främsta deltagare. Då kanske det också hade varit lättare för personalen i gruppen att haka på och inte se tecknandet som något bara för Nils och hans resurs.

Anneli Tisell